Inom området socialt arbete och socialpolitik finns en mängd intressanta, men också svåra frågor. Vi tror att det är viktigt att detta diskuteras och att det är av stor vikt att så många som möjligt deltar i den diskussionen. Vi hoppas att Du vill berika diskussionen på Sociala Nätet med Dina synpunkter.
Tipsa en vän eller kollega om Sociala Nätet! Klicka här.
Har Du svårt att hinna med allt nytt som händer?
Inom socialt arbete och socialpolitik händer det hela tiden saker. Vill Du få hjälp att uppdatera Dig? Läs Sociala Nätets sammanfattning av senaste nyheterna med länkar till mer information.
|
| | 
|
 |
|
|
Socionomstudenter måste gå ut utbildningen med lite jävlar anamma!
|
Ett seminarium som skulle handla om Evidensbaserad Praktik och vilken av vägarna critical
appraisal (en arbetsmodell i socialt arbete där sökande och kritisk granskning av ny forskning är
viktig) eller riktlinjemodellen (det sociala arbetet styrs utefter utarbetade riktlinjer och guider) som
är det bästa tillvägagångssättet i socialt arbete på socialtjänsten slutade med en diskussion om
sparkrav och neddragningar i socialt arbete. Vi diskuterade de ständiga resursbristerna och
neddragningarna, svårigheterna och kanske rent av det omöjliga i att till exmpel använda critical
appraisal. Ja, klienter och brukare blir drabbade, men det går ju egentligen inte att göra någonting åt
dessa resursbrister - blev kontentan till en början. Frustrationen inom mig växte.
Jag sa vad jag tänkte. "Critical appraisal tycks vara en svår metod att genomföra med tanke på
behovet av tid och kompetens hos socialarbetarna, men som framtida socionomer kan vi ju inte bara
sätta oss ner med armarna i kors och godta alla neddragningar som kommer från politikerna,
vilka ofta inte har någon insyn i det sociala arbetet eller verksamheten." Jag kände att det här är en
diskussion som är viktigare än många av de teorier vi lär oss på socionomprogrammet och fortsatte:
"Jag tycker inte att enstaka socialarbetare ska behöva ställa sig emot t ex sparkrav, men tillsammans
borde socionomer och verksamma inom det sociala arbetet ifrågasätta de beslut som kommer
uppifrån om de skulle betyda att det får en negativ inverkan på klienter och brukare."
Till min stora förvåning håller många i rummet inte med mig utan argumenterar istället emot det jag
har sagt och menar att: "Men hur ska du veta vilken av dina klienter du ska hjälpa först, om det är
200 som väntar på insatser, hur ska du kunna välja ut de du ska hjälpa?" och "varifrån ska dessa
resurser tas? det kanske inte finns pengar någonstans att ta av", "vi ska också tänka på att
politikerna är folkvalda och då är det väl så folket vill ha det i samhället, neddragningar, och få
resurser till socialtjänsten, därför får vi helt enkelt nöja oss med vad vi har" sist men inte minst
kommenterar seminarieledaren att: "viktigt att komma ihåg är också att man måste vara lojal mot
sin arbetsgivare, är man inte det kan det få konsekvenser för den enskilde, det kan till exempel ha en
påverkan vid löneförhandlingar".
Det som fick mig att tänka mer och mer på den här paradoxen var när en lärare kommenterar
klassens tentor. Hon menade att vi inte verkade tro att vi kunde förändra inom det sociala fältet.
Hon förklarade att vi måste ha lite jävlar anamma (ja, jag tror bestämt hon använde det uttrycket)
när vi kommer ut som socionomer. För självklart kan vi förändra!
För att besvara kommentarerna från övriga studenter menade jag för det första att det inte handlar
om att välja ut några få klienter som ska få en extra insats utan om att stå emot eventuella sparkrav.
Att ifrågasätta var resurserna ska tas ifrån borde inte ligga på socionomernas bord. Kanske
borde politiker och högt uppsatta tjänstemän lägga mindre pengar på restaurangmat och resor. Eller
varför inte avsätta lite tid att äska pengar från statskassan eller EU. Hade vi på
socionomprogrammet fått lära oss mer om budget hade vi kanske haft en chans att besvara den
frågan bättre än jag gör här. Men som sagt, det ligger inte på vårt bord. Vad som däremot ligger på
vårt bord, är att höja våra röster och sätta ner foten när vi ser att resurserna inte räcker till. Att
personerna som deltar i det politiska livet (både som väljare och valda) menar att socialtjänsten ska
ha så lite pengar som möjligt att röra sig med tror jag knappast gäller för alla, speciellt inte om
socialarbetarna skulle berätta hur verkligheten ser ut.
Till det sista motargumentet, att man som medarbetare inom den kommunala verksamheten, och
säkert inom de flesta yrken, ska vara lojal mot sin arbetsgivare borde ju ha sina begränsningar. Inte
kan det vara så att man ska hålla tyst om missförhållandena bara för att man då riskerar att
antingen förlora jobbet, (på köpet få dåliga referenser), eller få en sämre löne- och karriärsutveckling? Det borde väl vara de som vill utveckla det sociala arbetet, de som vill
kvalitetssäkra och se till klientens och brukarens bästa som ska få positiv uppmärksamhet och vara
förebilder för andra. Att systemet ser ut så här skrämmer mig som ska ut och jobba i detsamma. Och
att mina medstudenter dessutom verkar acceptera den verkligheten är för mig bisarrt.
Jag menar inte att socionomer ska slösa med pengarna och kriga mot politiker. Däremot behöver
socionomerna se till att de har de resurser som behövs för att klara av det tunga arbete de har
framför sig och faktiskt göra en bra insats till att lösa de sociala problemen som aktuella klienter
har. Ett löst problem betyder ju ett problem mindre - istället för ett återkommande problem som
aldrig blir ordentligt löst. Jag hoppas och tror på socionomers goda hjärta och att vi tillsammans kan
prata med politiker och allmänheten om hur verkligheten ute på gatan ser ut!
Jenny Nilsson
Socionomstudent
Skriv gärna en debattartikel och berätta vad du tycker!
Vill du skriva en debattartikel?
|
|
| |
| |
|
|
|
Tjänster och information
|
|
|
