Välkommen till bloggen Sonja Sahlin och alla ni som kommer att läsa och kommentera.
Sonja Sahlin är socionom och har arbetat 17 år i kriminalvårdens frivård. Sedan 2002 är hon samordnare för det lokala brottsförebyggande rådet i Borlänge kommun. En mångsysslare i brottsförebyggeribranschen alltså.
Viktigaste uppdrag just nu är att implementera nya arbetssätt i det förebyggande arbetet med barn och ungdomar. Bäst med jobbet tycker Sonja är att få vara en del i kommunens utvecklingsarbete och det sämsta är att allt tar längre tid än hon tänkt sig.
Kristina Granath
Redaktör
|
| | 
|
 |
|
|
|
Bekräftelse och mothugg
Hastigt och lustigt fick jag möjlighet att åka till ett seminarium i Stockholm. Den här gången handlade det om krogrelaterad organiserad brottslighet, och hur man kan arbeta mot den. Det var en lång rad intressanta föreläsare som delade med sig av kunskap och erfarenhet för ett hundratal intresserade åhörare.
Föreläsarna är naturligtvis intressanta, och man får alltid med sig en del ny kunskap som man kan använda i sitt dagliga arbete. Men minst lika viktigt är det att träffa kollegor från andra kommuner: människor som liksom jag själv arbetar med brottsförebyggare frågor. Den här gången lärde jag känna en kommunutvecklare från Skara. Vi hann med en hel del spännande och givande diskussioner under fika- och lunchpauserna.
För oss som är ensamma i vår yrkesroll är det sådana diskussioner som lyfter arbetet. Den bekräftelse – eller det mothugg! – som man får i kontakten med kollegor från andra kommuner hjälper till att visa vägen i arbetet. Det är annars lätt att bli hemmablind när man bara har sig själv att diskutera med.
Jag har varit på seminarier där pauserna har varit den största behållningen. Det betyder inte att det är låg kvalitet på de seminarier som arrangeras, utan att det finns så många oerhört intressanta, kompetenta och engagerade människor runt om i landet!
Det här blir mitt sista blogginlägg, nästa månad tar någon annan över stafettpinnen – någon av alla dessa intressanta, kompetenta och engagerade människor som vi kanske mött på ett seminarium! Glad påsk!
Läs kommentarer och kommentera »
|
När föräldraskapet och yrkeslivet hamnar på kollisionskurs
Du som läst mina rader på den här sidan, vet att jag är mamma till två tonårsgrabbar. Som alla föräldrar vet, så har föräldraskapet både roliga och mindre roliga sidor. En av de mindre roliga sidorna visar sig när föräldraskapet och yrkeslivet hamnar på kollisionskurs. Nu menar jag inte den där dagliga kollisionen mellan arbetstid och skjutsningar, eller mellan jobbmöten och skolans utvecklingssamtal. Sådana små kollisioner lär man sig snabbt att hantera på ett kreativt sätt.
Nej, jag talar om den riktigt allvarliga kollisionen som inträffar när tjänstemannen vill omyndigförklara tonårsmorsan. Och de båda är samma person.
Som tjänsteman i brottsförebyggeribranschen vet jag ju hur viktigt det är att ha regler i familjen, att följa reglerna, och att inte göra undantag bara för att slippa ta ännu en konfliktfylld diskussion. Jag vet att man ska vara tydlig, hålla familjerådslag och låta barnen vara med och bestämma och ta ansvar.
Som tonårsmamma är jag antagligen fullständigt normal. Jag sätter upp så få regler som möjligt – eftersom det är väldigt svårt att formulera bra regler, men väldigt lätt att bryta mot dem. Och kan jag tumma på reglerna för att slippa konflikt – då gör jag det. Jag har inga problem med att själv bryta mot mina egna regler, när det passar mej. Alltmedan tjänstemannen gnisslar tänder och sliter sitt hår. För tjänstemannen är inte alltid överens med tonårsmamman.
Nu gäller det att hålla isär yrkesrollen och mammarollen, annars är risken stor att man blir fullständigt galen. Men det är ett stycke akrobatik på hög nivå, att hålla isär de två rollerna: tjänsteman eller mamma. För om man skulle låta dessa två bli ett – då har man en tjänstemamma. Kan man föreställa sej nåt värre?
(PS. Jag måste vara rättvis mot mina söner: de är båda väldigt klyftiga, och har en god uppfattning om vad som är lämpligt och olämpligt. Så i just vår familj är strikta regler inte så nödvändiga – det mesta går som på räls ändå.)
Läs kommentarer och kommentera »
|
Det är inte lätt att leva som man lär
Hur ofta lever vi som vi lär? Jag är en cyklande människa. Jag har en vit cykel, med cykelkorg hängande på pakethållaren, och jag använder nästan alltid cykelhjälm. Präktigt så det förslår. I höstas hade jag ärende till Stockholm, och som vanligt tog jag cykeln till stationen. Min make undrade om det verkligen är lämpligt att lämna cykelkorg och hjälm kvar på cykeln vid stationen. Jag var tvärsäker: cykelhjälm är inte ”stöldbegärligt gods”.
Så jag parkerade cykeln vid stationen och låste den noga, med två lås. Och precis som jag gjort flera gånger förut, så lämnade jag cykelhjälmen i cykelkorgen, tillsammans med ett par vantar. Eftersom det ju inte var fråga om ”stöldbegärligt gods”. Och så for jag till Stockholm.
På kvällen kom jag tillbaka till Borlänge igen. Jag hade väl shoppat en del, så det fanns lite påsar och kassar att hålla ordning på. Men jag visste ju att min kära cykelkorg skulle sluka det mesta av denna last.
Ha. Någon hade passerat min cykel – bland femtio andra cyklar – och helt enkelt lyft av cykelkorgen och tagit den med sig. Tillsammans med cykelhjälm och vantar. Där stod jag alltså, utan hjälm, utan cykelkorg att lasta mina inköp i, och utan vantar i den tilltagande kvällskylan. Snopet. Jag kollade runt i de närmsta buskagen, men mina tillhörigheter såg jag förståss inte skymten av. Det blev till att trampa hem och medge att den kommunala brottsförebyggaren gjort en synnerligen pinsam felbedömning, och dessutom visat fullständig brist på respekt för all kunskap och erfarenhet på området.
Det är inte lätt att leva som man lär. Men jag fick i alla fall gedigen erfarenhet av att göra polisanmälan på nätet. Och min cykelhandlare blev säkert glad när han fick sälja både cykelkorg och hjälm till mej.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Rutinaktivitetsteorin?
Alla professioner har sin egen fackjargong. Inom polisen älskar man förkortningar, socialt arbete har sin egen vokabulär och datoriseringen har gett oss mängder med nya begrepp, som vi försöker lära oss för att kunna kommunicera med supporten.
Häromdagen när jag läste en forskningsrapport, inträffade ett irriterande fenomen: efter fem sidor måste jag börja om från början. Jag förstod inte ett nånting av vad jag läste. Efter tio sidor började jag fuska. Hoppade fram ett par kapitel. Läste ingresser, bildtexter och tabellförklaringar. Backade tillbaka igen. Fixade en kopp te. Och efter ytterligare några sidor gav jag upp. Det är lönlöst att försöka läsa ett språk som man inte förstår.
Även brottsförebyggare har sitt fikonspråk. Rutinaktivitetsteorin. Smaka på den. Det går inte ens att gissa sig till vad det handlar om. Men för oss initierade är det glasklart. Kan det vara så, att vi använder facktermer för att identifiera varandra, att hitta gelikar och att samtidigt utestänga andra från vår gemenskap? Inte nödvändigtvis för att markera att vi är bättre än andra – även om det också kan finnas med i bilden – utan för att markera att vi är en del av ett alldeles eget skrå.
Genom att skrota gamla begripliga uttryck till förmån för nya, okända kan vi öka avståndet mellan vår egen grupp och de andra. Personalchefen jobbar inte med personal längre, utan med hr. Vi har slutat införa nya metoder – numera implementerar vi dem. Och arbetsgivaren vill inte ha din meritförteckning, utan din cv.
Efter ett tag blir de nya begreppen välkända, och då byter vi ut dem igen.
Men det värsta är att vi ibland tycks tro att världen blir bättre när vi beskriver den med krångliga ord.
(Rutinaktivitetsteorin? Den innebär att ett brott kan begås bara under förutsättning att:
1. det finns en motiverad gärningsman
2. det finns ett lämpligt objekt, och
3. detta objekt är oskyddat.)
Läs kommentarer och kommentera »
|
Vad gör jag egentligen på jobbet?
Ganska ofta får jag frågan vad jag egentligen gör på jobbet. Vad innebär det att vara kommunal brottsförebyggare? ”Har du förebyggt några brott den här veckan?” Nä, det kan jag ju inte påstå att jag har gjort, precis. Så vad gör jag? Egentligen?
Mycket av mitt arbete går ut på att samverka. Det är ett slitet uttryck, men en gångbar metod. Människor från olika verksamhetsfält träffas för att försöka lösa ett gemensamt problem. Man beskriver problemet från olika vinklar, och tar del av den kunskap och erfarenhet som finns i gruppen när det gäller just det här problemet. Man slår ihop sina resurser, tillsätter en dos ny kunskap, rör om i grytan och så attackerar man problemet från en ny vinkel.
Min roll i en sådan samverkan är ofta att vara kunskapsbärare, den som tar del av ny kunskap och forskning på området, och sedan bär den vidare till dem som behöver använda kunskapen. Jag förväntas också vara den som har helikopterperspektiv, som har överblick över hela problemet och de tillgängliga resurserna. I kraft av mitt förmodade helikopterperspektiv förväntas jag också vara initiativtagare till att samverkan kommer igång och vidmakthålls. Och så förväntas jag naturligtvis dokumentera det som sker.
Men själva förebyggeriet, ansvaret för de praktiska åtgärderna, måste någon annan åta sig. Jag kan inte ensam slåss mot väderkvarnar som grov organiserad brottslighet, våld i offentlig miljö eller ens snatteri. Det måste jag överlåta åt andra att göra.
Så mitt bidrag till det brottsförebyggande arbetet är i första hand att ge andra möjligheten att arbeta brottsförebyggande på ett effektivt sätt. Det är vad jag gör på jobbet.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Livet som kommunal brottsförebyggare har sina sidor
2010-03-01
Livet som kommunal brottsförebyggare har sina sidor.
Arbetsuppgifterna är skiftande, stort och smått i en salig blandning. Är man dessutom mamma till två tonårsgrabbar, kan yrkeslivet bli riktigt komplicerat.
Häromdan skulle jag besöka äldsta sonens skola, där jag är involverad i projektet ”Tryggare skola”. Råkade nämna detta hemma, varvid sonen fick något panikartat i blicken. Efter att ha konsulterat våra almanackor kunde han dock konstatera att det var lugnt, han hade matte vid den tiden, och skulle befinna sig långt bort från rektorsexpeditionen…
”Tryggare skola” är en idé som går ut på att arbeta förebyggande mot klotter, anlagd brand och annan skadegörelse i skolan. Tanken är att få en tryggare och trevligare arbetsmiljö för såväl elever som personal. Och så vill man naturligtvis sänka kostnaderna. ”Tryggare skola” är ett av få projekt som jag medverkar i. Jag undviker vanligtvis att arbeta i projektform, eftersom min erfarenhet av det arbetssättet inte är särskilt positivt. Det är svårt att få projekt att bli en del av den ordinarie verksamheten. Istället blir det en verksamhet i marginalen, som man lätt kan bortse ifrån. Och när projektet upphör, skingras kunskapen. Att arbeta i projektform är kraftfullt, men sällan långsiktigt. Att arbeta långsiktigt är å andra sidan ett långsamt och ibland lite trögt sätt att arbeta. Men vi människor är väl oftast lite långsamma och tröga, så det borde väl passa oss perfekt?
Läs kommentarer och kommentera »
| |
| |
|
|
|
Tjänster och information
|
|
|
