Välkommen till bloggen Camilla och alla ni andra som kommer att ta del av det Camilla skriver.
Camilla Sköld Jansson är handläggare på avdelningen för Vård och Omsorg, Sveriges Kommuner och Landsting.
Var gärna med och kommentera och diskutera!
Kristina Granath
Redaktör
|
| | 
|
 |
|
|
|
Lika för alla - är det rättvist?
När jag och min bror var små så var vi, som de flesta andra barn, mycket noga med att det skulle vara rättvist. Och med ”rättvist” menade vi lika mycket – eller lika lite. Vårt rättvisepatos var starkt och det hände att mamma fick leta fram linjalen när det kom till att vi skulle dela en chokladbit eller något annat superviktigt.
Inte tänkte jag då på att rättvist också kan vara att något är olika. Att jag som var äldre, och därmed större, faktiskt kunde ha större behov än min bror. Då kunde jag ha hävdat att jag faktiskt behöver en större chokladbit än han. Ja, kanske till och med hade rätt till en större chokladbit. Och att om vi båda fick det vi, så att säga, behövde så var det ”rättvist”.
Förmodligen hade inte argumentationen gått hem. Men tankeexperimentet visar att det där med rättvisa har flera dimensioner.
Ta skattesystemet till exempel. De flesta tycker att det är rimligt med viss progressivitet och att de med höga inkomster betalar, förhållandevis, lite mer i skatt än den som har låg inkomst. Det kan sägas vara rättvist ur en dimension. En annan dimension av rättvisa är barnbidraget. Som ju är generellt. Lika för alla barn – och därmed, just det, rättvist. Å andra sidan finns det de som hävdar att barnbidraget är orättvist eftersom det är lika och inte tar hänsyn till ekonomiska villkor i övrigt.
Lika, olika, rättvist och orättvist. Ibland används sådana värderingsord för att beskriva kvaliteten i olika sociala verksamheter. T ex försörjningsstöd. Där har kartläggningar visat att i enklare ärenden råder likabehandling medan bedömningarna skiftar i mer komplicerade situationer. Det beskrivs i media som en sorts orättvisa. Att det är ett problem med att det görs olika bedömningar.
Men är det verkligen så enkelt? Syftet med försörjningsstöd är att vi alla, om vi inte kan tillgodose behovet själva, ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Det talar för att biståndsbesluten bör grundas i något som bör vara ganska ”lika” oavsett var i landet man får sin sak prövad. Å andra sidan är socialtjänsten skyldig att göra individuella bedömningar där individens situation speglas i ett helhetsperspektiv. Det betyder att man också ska kunna avläsa att ett beslut vuxit fram i ett sammanhang och i en dialog mellan människor. Och då kan det omöjligen bli helt ”lika”.
Med reservation för att det, så klart, finns gränser för hur olika det får vara så kan det vara bra att fundera på alternativet. Ett system för ärendehantering som garanterar likhet över hela landet skulle bli en stel, byråkratisk, okänslig och i vissa fall till och med inhuman, administration. Det tror jag inte någon vill ha.
Att dela en chokladbit med en linjal kan vara en bra metod för att behålla familjefriden. Men att applicera ett så enkelt rättvisetänk som att ”lika är rättvist” när det gäller innehållet i välfärdstjänster är nog mindre välbetänkt.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Stolt i att vara socialarbetare?
I slutet av förra veckan lyssnade jag till ett samtal som handlade om hur man som nyutexaminerad socialarbetare kan utvecklas i sitt arbete. En av dem som deltog jämförde socialarbetaren med en idrottsman och drog en träffande parallell om att man behöver goda förebilder att lära sig av. Det uttrycktes som ”att man behöver ha någon som man kan härma”.
Det var kloka ord som alla höll med om. Även jag, och det gör jag fortfarande. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om vägen till utveckling alltför mycket skulle handla om att ”härma” andra. Om att försöka efterlikna någon som man ser upp till. Hur blir det om man inte själv har en stabil grund att stå på? Eller ännu värre om man inte känner att den grund man står på är något att vara stolt över.
Jag möter då och då nyutexaminerade socionomer som säger just detta. Att utbildningen inte har gett dem en stadig grund att stå på, ingen riktig yrkesidentitet eller stolthet i att vara ”socialarbetare”.
Dessvärre finns det tecken på att det inte ”bara” är socialarbetarrollen utan också ämnet socialt arbete som blivit mer diffust. Liksom lite uppluckrat i kanten. Lite hukande och defensivt.
Inte minst nu när vi är på väg in i något som liknar ett paradigmskifte behövs allt annat än ett hukande. Jag tänker på utvecklandet av en evidensbaserad praktik. Om det sker på en vag grund av vad socialt arbete egentligen är så är risken stor att det sociala arbetet förlorar lite av sin själ.
I kursplaner på socionomutbildningen indelas ämnet ibland i block där man läser socialt arbete i relation till psykologi, sociologi och socialpolitik. Även om det är att förenkla så ger uppdelningen nog en ganska bra bild av ämnet. Att det handlar om individ, grupp och samhälle. Om fördjupade kunskaper inom varje delområde men också om viktiga kunskaper som handlar om samspel och sammanhang.
En profession och ett ämne som ska träda in på nya marker behöver stå stadigt och ta ut en tydlig kompassriktning så att man vet vad, och var målet är. Jag är inte så säker på att det sociala arbetet just nu har någon tydligt uttalad kompassriktning att gå på.
I stället hämtas inspiration och modeller för en evidensbaserad praktik i mångt och mycket från medicinen och hälso- och sjukvården. Lite grand som när en lillasyster ser upp till, och härmar sin storasyster, eller kanske storebror i det här fallet. I det medicinska perspektivet reduceras innehållet i en evidensbaserad praktik till att handla om begrepp som effektforskning, RCT-studier, metoder, metodtrohet, manualer etc. I förlängningen innebär det också att det sociala arbetet reduceras och smalnas av. Det blir fokus på individen, möjligen på grupp, men definitivt inte på socialpolitik eller strukturella perspektiv.
Frågeställningen är inte längre om vi ska ha en evidensbaserad praktik i socialtjänsten. Att verksamheterna ska bygga på bästa tillgängliga kunskap och beprövad erfarenhet motsägs väl knappast av någon. Den viktiga frågan som måste upp på agendan är hur vi ska gå vidare i den utvecklingen. Just nu har ett, i mina ögon, alltför begränsat synsätt ensamt initiativet. Effektforskning och implementering av metoder för att förändra individer har definitivt sitt berättigande. Och sina företrädare. Jag tror att det är hög tid för en bredare diskussion om hur vi vill förvalta det sociala arbetets kunskapsbas inom ramen för en evidensbaserad praktik.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Hälso- och sjukvård och socialtjänst har mycket att lära av varandra
När jag började jobba på Sveriges Kommuner och Landsting, för drygt två år sedan, var det fortfarande lite ”nytt” med att man slagit ihop Svenska Kommunförbundet med Landstingsförbundet. Mycket har hänt sedan dess men det återstår en del innan tu verkligen blir ett. Viljan är det inget fel på, tvärtom finns det ett stort engagemang för att kommuner och landsting ska närma sig varandra, både på nationell och på lokal nivå. Men det är också en utmaning att komma dit och det ställer krav på ett medvetet förhållningssätt – det är lätt att falla tillbaka i invanda paradigm.
Många av mina arbetsuppgifter på SKL kan sorteras in under rubriken ”stöd till evidensbaserad praktik” så jag har ofta haft anledning att fundera över likheter och olikheter i hälso- och sjukvård respektive socialtjänsten.
Då och då kan man höra uttalanden om att hälso- och sjukvården har kommit längre än socialtjänsten i att utveckla en evidensbaserad praktik och att man där har en helt annan tradition av att föra in forskning och forskningsresultat i den dagliga verksamheten. Det är till stora delar sant men det är inte hela sanningen.
Även om det inte sägs rent ut så finns det ofta i sådana uttalanden ett underliggande statustänkande där socialtjänsten blir lite av en lillasyster till hälso- och sjukvården. Och det är klart att det finns olikheter. Socialt arbete och medicin är kunskapsområden med olika teoretiska utgångspunkter, man arbetar med olika frågeställningar och därmed varierar också forskningsmetoderna. Traditionell klinisk medicin gör ofta kvantitativa studier på stora patientgrupper där effekter och resultat mäts genom att patienterna indelats i grupper som får olika behandlingar. I socialt arbete förekommer oftare kvalitativa studier och i motsats till medicinen, som i första hand använder diagnoser och förklaringar till sjukdom som underlag för en insats, så utgår socialt arbete mera från kunskaper om samhället och människan i sitt sociala sammanhang och målet är att ge stöd och insatser som kan bidra till ett bättre liv.
Men - precis som socialtjänsten så är hälso- och sjukvården komplexa verksamheter som behöver kompetens och kunnande för att möta människor utifrån ett helhetsperspektiv. Allt inom hälso- och sjukvården ryms inte inom den traditionella kliniska medicinen. Om målsättningen är att utveckla en evidensbaserad praktik i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens alla delar så måste det till en samverkan mellan flera ämnesområden, såsom medicin, vårdvetenskap, omsorgsforskningen och socialt arbete. I stället för att låsa oss fast vid olikheterna och göra dessa till hinder tycker jag att vi ska lyfta fram det mervärde som kan skapas genom kompletterande perspektiv och kompletterande teoretiska utgångspunkter.
Hälso- och sjukvård och socialtjänst har mycket att lära av varandra. Somligt bör man kunna enas kring, i annat finns det skäl att värna särarten. I de här frågorna finns både sprängkraft, dynamik och utvecklingspotential. Mer om det i nästa blogg….
Läs kommentarer och kommentera »
|
Saknad socialpolitisk debatt, ett vattenhål och socialtjänstlagen
Sedan många år tillbaka veckopendlar jag mellan Stockholm och Östersund. Det har sina sidor och jag måste erkänna att det ibland känns lite motigt att spendera så mycket tid på resande fot. Å andra sidan har jag upptäckt att det, som så mycket annat, till stor del handlar om inställningen hos en själv. Med tanke på det rasande tempo som vårt samhälle far fram i så kan en lång tågresa ge en unik möjlighet till eftertanke och reflektion.
Som att bläddra lite i almanackan till exempel, för att påminna sig om vad jobbet på Sveriges Kommuner och Landsting förde med sig veckan som gick. På pappersbladen (ingen pekvariant i mobilen här inte) har jag bland annat skrivit in planering av ytterligare ett möte med Högskoleverket kring deras utvärdering av socionomutbildningen, internat med socialdepartementet i jobbet med att utarbeta modeller för att statsbidragen till kunskapsutveckling i socialtjänsten ska bli mer långsiktiga och strategiska, ett seminarium på riksdagen, en arbetskonferens med VINNVÅRD. En ganska vanlig vecka med, som vanligt, många intressanta sammanhang.
Om nu tågresor skapar möjlighet till eftertanke och reflektion så är det ofta motsatsen som gäller i det offentliga samtalet. Ibland sägs det att de socialpolitiska frågorna helt lyser med sin frånvaro i samhällsdebatten. På ett sätt kan jag hålla med om det, på ett sätt inte. Specifika, i och för sig inte oviktiga frågeställningar, blossar upp med jämna mellanrum och får stort utrymme i media. Inte sällan har de karaktären av ”skandaler” där det snabbt gäller att identifiera syndabockarna och där politiker avkrävs besked om att vidta åtgärder. Det hela följer ofta en alltför välbekant dramaturgi som inte lämnar plats för djupare analyser eller berättelser där företeelser sätts in i mer nyanserade sammanhang.
Mot den bakgrunden kändes socialutskottets seminarium förra veckan lite grann som ett vattenhål, trots den stela rubriken; ”Socialtjänstlagen – med fokus på dess utformning och tillämpning inom socialtjänsten”. Seminariet byggde på en inventering av aktuell forskning som på olika sätt berör socialtjänstlagen. En rad forskare var inbjudna och i samtalsform belystes frågeställningar som till exempel; Bör socialtjänstlagen göras med detaljerad? Bör man lyfta ut vissa grupper och samla dem i en egen lag? Hur kan man förstärka FoU-enheternas roll i kunskapsuppbyggnaden?
Den resonerande tonen, som delvis var ett resultat av att socialutskottets ledamöter inte förväntades uttala några färdigtänkta politiska ställningstaganden, gjorde att samtalet och diskussionen gav en nyanserad bild av det sociala arbetets komplexitet. Ramlagskonstruktionen verkar ha stöd i forskarvärlden och sammantaget framkom inget som stödjer att mer detaljreglering skulle vara vägen till utveckling. Personligen noterade jag flera pärlor från Anna Hollander, professor i rättsvetenskap. Hon pekade bland annat på den individualisering av sociala problem som på olika sätt kommer till uttryck i dagens debatt; förslag om selektiv lagstiftning, ökad specialisering, fokus på specifika metoder och manualer i klientarbetet. Även Karsten Åström, professor i rättssociologi, sa många kloka saker. Till exempel att det inte är nödvändigt att innehållet i beslut enligt socialtjänstlagen ska vara lika överallt utan det är effekten som ska vara likvärdig.
Seminariet i sin helhet finns att se på webben och den forskningskatalog som låg till grund för samtalet finns här. Jag antecknade några saker som jag fastnade för, andra vill säkert ta fasta på hela andra uttalanden. Socialt arbete är som sagt komplext, mångfacetterat och otroligt spännande!
Läs kommentarer och kommentera »
| |
| |
|
|
|
Tjänster och information
|
|
|
