Jag är varken datahacker eller journalist, utan socionom med utbildningen från Sköndal. Sedan 2001 arbetar jag med Sociala Nätet och sedan 2003 med systersidan SocialVetenskap.se. Eftersom det faktiskt är alldeles för tråkigt att bara arbeta med socialt arbete i teorin, har jag också glädjen att få arbeta två halvdagar i veckan som kurator på en vårdcentral.
Sociala Nätet finns för att jag tror att det är en bra ersättning för våra pärmar som vi förtvivlat försöker hålla uppdaterade. Vi behöver en ständig förnyelse av vår kunskap. Men ännu mer så behöver vi samtala om vårt arbete. Både om det som sker i rummet i mötet med en klient och om det som händer i samhället och politiken. Min önskan är att Sociala Nätet får ge ett litet bidrag till det!
Visionen är lite stöddig: Jag vill förändra världen. Och tillsammans tror jag att vi kan det!
Så läs om du har lust och ge gärna kommentarer!
Allt gott!
Kristina Granath
Redaktör Sociala Nätet
|
| | 
|
 |
|
|
|
Tillställning om inställning, del 5
Så här vill jag ha det varje dag!
Det är inte varje dag man är på en konferens med nästan familjär stämning, där forskare och praktiker och brukare tillsammans funderar kring hur det sociala arbetet ska bli bättre. Och brukarna är inte med som ett alibi, utan utifrån insikten att det allra viktigaste och mest effektfulla som behövs i en behandling finns hos brukarna själva. Jag blir så glad, så uppmuntrad och får sådan mersmak. För så här ska det ju inte bara vara på konferens, utan i varje dags arbete!
För dig som vill läsa ännu mer finns dokumentation mm på Socialpsykitriskt forums hemsida.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Tillställning om inställning, del 4
Vem är vi till för?
Hur kan de tjänster vi har erbjudas på ett icke-stigmatiserande sätt? Och bli en motkraft som stödjer aktivitet, hopp och självrespekt? Vilket budskap ger miljöer, rutiner, och mötesformer? Behövs nya
sätt att mötas i vården?
Marit G Eskels forskning handlar om att beskriva vardagen för personer med psykiska funktionshinder, med fokus på delaktighet. Hon ställer tre frågor till oss:
- Vad är vårt uppdrag som professionella? Vem är vi till för? Vi måste återkomma ständigt till denna fråga och låta verkligheten påverka svaret.
- Hur får vi alla att känna sig väl omhändertagna? Vi vet att tilliten är oerhört viktig för ett gott utfall.
- Vad är en schysst miljö? Miljöerna och rummet har blivit bortglömda. Hur kan miljön bidra till återhämtning?
För att få svar på dessa frågor måste vi fråga och lyssna. Och låta oss påverkas. Vi kan tänka att det hör till professionen att veta, men kanske är det snarare så att det hör till professionen att våga bjuda in brukaren i att veta hur vi ska göra.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Tillställning om inställning, del 3
Det värsta av allt är stigmat
Nuförtiden har teknologin flyttat in på konferenserna också. Har jag en fråga eller synpunkt på den här konferensen kan jag SMSa den till konferensledningen. Och eftersom askan i luften hindrar Graham Thornicroft att komma hit färeläser han på bildskärm, men fortfarande med möjlighet till tvåvägskommunikation. Teknik kan främja dialog. Det är bra.
Graham Thornicroft inleder sitt anförande med att ge ett flertal exempel på hur media bl a beskriver
psykisk sjukdom. En del av exemplen är riktigt ruggiga och den forskning Graham har gjort styrker den bild som ges. Stigmat består av tre delar:
- det saknas kunskap, man vet faktiskt inte hur saker förhåller sig
- fördomar
- diskriminering
Det är många livsområden som blir problematiska för den som får en psykisk sjukdom. Lika illa eller ännu värre är själva diagnosen och det stigma som följer av sjukdomen.
Vill du läsa mer om Graham Thornicrofts forskning kan du tex läsa hans bok Shunned: Discrimination Against People with Mental Illness.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Tillställning om inställning del 2
Tillgängligheten i samhället beror på våra attityder!
Kan du tänka dig att be en psykiskt sjuk person passa dina barn? Denna fråga finns med i en studie av svenska folkets attityder till psykisk sjukdom. Det finns ett hundratal internationella studier på området som visar att allmänheten har en ganska bristfällig kunskap om psykisk sjukdom. Man kan i studierna se attityder om att psykiskt sjuka är oförutsägbara, farliga, våldsbenägna. Det väcker rädsla men också känslan av att tycka synd om och att dessa måste tas om hand. Nu har den första svenska studien gjorts och den avslöjar också många fördomar. Du kan hitta Lars Hanssons studie här.
Med utgångspunkt från denna studie kommer man att dra igång en kampanj för att arbeta med attityderna i samhället. Du kommer att se det i media, men en stor del av kampanjen är fokuserad på att använda kraften i de personliga mötena och erfarenheterna. 120 attitydambassadörer är färdigutbildade för att berätta om sina erfarenheter. Ta chansen att använda er av dem i era egna utbildningar tex. Kontakt med dem kan få genom NSPH som samordnar detta.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Tillställning om inställning, del 1
Skidåkare eller patient?
Det är modiga människor som kliver upp på scenen. De kommer med sina egna erfarenheter och har inga abstrakta resonemang att gömma sig bakom. Dessutom är deras historier riktigt tuffa. Tuffa att höra för mig som åhörare och jag antar att det varit det för dem också. Det är tre personer med erfarenhet av psykisk sjukdom och en ung tjej börjar att berätta om vad hon fått höra på tunnelbanan när någon sett hennes skärmärken:
-Såna som du borde inte leva.
Hon berättar vidare om behandlingshemmet som inte vill anställa dem som har haft psykiska problem.
Hur tänker de egentligen om behandling, kan man inte bli frisk igen? Eller vill man inte ha den som varit sjuk för nära sig själv för att det blir ett hot att man är lika?
En annan av personerna på scenen pratar om objektifiering. Ibland ses klienter/patienter som bara sjuka, som ska hanteras och som inte har ett normalt liv också. För återhämtningens skull blir det destruktivt att inte ses med det som är friskt. Kvinnan betonar att objektifierandet inte gör någon frisk, man känner sig bara udda.
- Jag vill inte i första hand vara patient och i andra hand åka skidor. Jag vill inte alltid vara patient.
Det finns mycket att göra när det gäller stigmatiseringen för den är lika svår som sjukdomen!
Samtalet fortsätter kring frågan om hur de vill bli bemötta. Att personal visade sina skvanker gjorde att man hamnade mer på samma nivå och att tanken på att bli frisk inte blev lika omöjlig.
Detta samtal utspelade sig på Socialpsykiatriskt forums konferens Tillställning om inställning som jag besöker idag. Fler rapporter kommer under dagen.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Ett nytt decennium för socialt arbete - vad händer då Kerstin Wigzell?
Kerstin Wigzell har senaste åren varit generaldirektör på socialdepartementet och kombinerar nu pensionärsliv med uppdrag från departementet. Kerstin är bl a ansvarig för utredningen om upprättelse för de personer som identifierats i vanvårdsutredningen.
När Kerstin ser tillbaks på det senaste årtiondet ser hon både minskad och ökad professionalitet hos socialarbetarna. Man kan se fina framsteg i införandet av bra metoder och i användningen av diagnostiska instrument och nya sätt att göra utredningar. Däremot blir socialarbetarnas professionella identitet allt mer osynlig.
- Var är socionomerna, varför hörs de inte i debatten, varför informerar och kommunicerar man inte med allmänheten?
Kerstin tycker att det är anmärkningsvärt att socialarbetarna inte kommenterar sådant som diskuteras i media. Vanvårdsutredningen och ifrågasatta eller uteblivna omhändertaganden är exempel på situationer när socialarbetarna borde finnas med i debatten för att beklaga, förklara och för att beskriva hur man arbetar för att det ska fungera bättre.
Myndighetsutövningen är ett område med stora utmaningar. Där behövs verkligen den närvaro och tydlighet som Kerstin efterlyser. Socialarbetarens makt över den enskilde är stor och Kerstin menar att frågor kring etik, prioriteringar och rättssäkerhet måste uppmärksammas mycket mer än vad som görs idag.
Samhällets stora utmaning framöver blir att använda de resurser som finns för sociala insatser så medvetet och rätt som möjligt. Kerstin menar att prioriteringar och reformer måste göras efter tydliga värderingar och vara grundade på bästa tillgängliga kunskap och ett etiskt förhållningssätt. Den som är mest utsatt måste alltid komma först.
Det behövs en integrering av utbildning, forskning och praktik för att socialtjänstens kunskaper och insatser ska respekteras av samhället. Kerstin tycker att det händer för lite här och menar att denna integrering måste påskyndas.
När Kerstin funderar över decenniet som ligger framför oss och vad hon önskar ska hända, kommer ett litet hurrarop. För kerstin tror att brukare, klienter och anhöriga kommer att bli mer krävande och medvetna. Och det är uppenbarligen inte bara en tro utan också en önskan från Kerstins sida. En önskan om medventenhet hos klienterna om vad som kan göras, vilka rättigheter man har och vad man kan förrvänta sig av socialtjänstens insatser. Deras synpunkter är något som socialtjänsten självklart måste bejaka och lära sig av.
Kerstins önskar också att alla beslut i individärenden ska beslutas av tjänstemän. Politikerna ska istället vara medborgarnas och brukarnas företrädare och bevaka att förvaltningen sköter sitt arbete på ett bra sätt. Med ett sådant system måste socialarbetaren samtidigt ges ett större personligt ansvar och bättre möjligheter att utveckla sitt professionella kunnande. Socialarbetaren måste också kunna hävda sin professionalitet genom att visa vad man gör och resultatet av det samt genom integritet och tydliga etiska riktlinjer. En socialchef måste utifrån sitt yrkesansvar kunna säga nej till vissa besparingar som strider mot lag och yrkeskunnande och dessutom vara beredd att ta konsekvenserna av det.
Kerstin efterlyser alltså både mer krävande klienter och besvärligare socialarbetare.
- Bli besvärliga helt enkelt, så det hörs, säger Kerstin!
Läs kommentarer och kommentera »
|
Övningar och teori för ett bättre socialt arbete
Vi har brukare/klienten i fokus i alla delar av vårt arbete.
Våra misstag ger oss möjlighet att utvecklas och lära.
Att ställa konstruktiva frågor värdesätts.
Att föreslå nya idéer välkomnas.
Att utveckla kunskap och färdigheter belönas.
ELLER
Vi vet vad som är bäst för klienten/brukaren.
Kunskap är makt, ge inte bort den.
Det har vi provat förut och det fungerade inte.
Chefen vet bäst - ”så sitt ner i båten”.
Det var mycket bättre förr.
Kulturen på arbetsplatsen påverkar hur arbetet utvecklas. Engelsk forskning visar att förbättringskulturer präglas av brukarfokus, tro på människors potential, uppmuntrar förändring, erkänner värdet av kunskap, har effektivt teamarbete, har en god kommunikation och kännetecknas av ärlighet och tillit. Detta och mycket annat behöver vi fundera över när vi arbetar med att förbättra det arbete vi gör. Socialstyrelsen har uppmärksammat detta och exemplet ovan är taget från en helt ny arbetsbok för chefer.
Det finns, som sagt, många olika perspektiv att ta hänsyn till när det sociala arbetet ska utvecklas. Vi behöver ta hänsyn till brukarens förväntningar, den vetenskapliga kunskapen, den lokala situationen och inte minst vår egen erfarenhet. Om man väger samman dessa olika områden får vi det som kallas evidensbaserad praktik (EBP) och om det handlar boken Att leda evidensbaserat praktik – en guide för dig som är chef inom socialt arbete och därifrån kommer exemplet ovan.
Den här boken ska hjälpa till att ta arbetsplatsen från idé till praktik och är alltså en arbetsbok med konkreta verktyg. Avsikten var att skapa något mer handfast eftersom chefer i allmänhet uppger att de inte har så mycket tid att läsa. Här varvas teori och praktik. Läsaren får fundera kring vision och drivkrafter, sätta upp mål och identifiera nyckelpersoner för att möjliggöra förändring. Här finns övningen om förbättringskultur, som återges i början av inlägget, och funderingar kring vidmakthållande. Implementeringsforskningen säger att det tar 3-5 år att lyckas. Målet med den här arbetsboken är att ge ett verktyg för bestående förändring.
I bokens teoretiska del diskuteras förhållandet mellan EBP och etik, om ansträngda ekonomier och hur man gör när man hamnar i valet mellan olika sätt att arbeta. Det skulle vara spännande att höra erfarenheter från er som kommer att använda boken i ert arbete framöver.
Boken är inspirerad av Research in practice som arbetat mycket med denna typ av handböcker. Denna bok, start för socialtjänsten och en massa annat hittar du på Socialstyrelsen.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Möt en socionom: Ann-Sofie Åsander
Det är lite spänning i luften, men ändå glatt och uppsluppet. Gamla kollegor och vänner
möts och efter flera års hårt arbete är det här dagen då allt ska bevisas. Det är
disputationsdags för socionomen Ann-Sofie Åsander på den medicinska fakulteten på
Karolinska institutet. Ann-Sofie har arbetat 22 år som kurator och ägnat senaste åren åt
att fördjupa förståelsen för HIV-smittade föräldrar med afrikanskt ursprung som lever i
Stockholm.
Motivationen kom från den frustration som fanns i arbetet med speciellt ensamma kvinnor,
där man hade svårt att få planeringarna som gjordes att fungera. Barnen lekte i korridoren
vid besöken och man var tvungen att ta tag i frågan; vad gör man med barnen? Ann-Sofie
ville undersöka vad föräldrarna egentligen vill och hur man kunde hjälpa dem med barnen.
Intervjuerna väckte stor förvåning och många nya tankar, trots att Ann-Sofie mött och
pratat med så många i liknande situationer under så många år.
De allra flesta av de föräldrar Ann-Sofie mött och som funnits med i studien visste inte
om att de var HIV-smittade när de kom till Sverige. Utöver beskedet om HIV-smitta behövde
föräldrarna hantera en ny kultur och nya sätt att förhålla sig till sin barn. Många av dem
hade ett mycket litet nätverk och de flesta hade inte berättat för sitt nätverk om sin
HIV-smitta. Det gör att det professionella nätverket blir mycket viktigt, men det väcker
också frågan om hur öppen man kan vara om sin HIV-smitta. Om man berättar för sina barn
måste man också be barnen inte berätta för någon annan, vilket lägger ytterligare en börda
på barnen. Intervjupersonerna berättar också om hur de tvekar att söka vård överhuvudtaget
eftersom de känner hur personalen ryggar tillbaks och blir osäkra av HIV-diagnosen.
Det är viktigt att dessa på många sätt
sårbara föräldrar får hjälp och stöd i sin integrering i samhället samt stöd i att på
bästa sätt sörja för sina barns framtid. För att detta ska bli möjligt har Ann-Sofie
initierat ett samarbete mellan olika organisationer för att med avhandlingen som grund
arbeta vidare.
Det pratas mycket om att överbrygga gapet mellan forskning och praktik och här har vi ett
gott exempel på hur vardagsarbetets frågor kan bli en hel avhandling!
Läs kommentarer och kommentera »
|
Intresserad av forskning i socialt arbete i hälso- och sjukvården?
Jag sitter oftast och arbetar ensam, men när jag å andra sidan är på olika arrangemang så möts jag av så otroligt många engagerade människor. Dagens disputation är inget undantag. Det finns ett nätverk för socionomer inom hälso- och sjukvården som forskar och även där finns engagemang.
Det är speciellt att vara socionom i sjukvården, det är en värld där den medicinska kunskapen står högt och det inte alltid är självklart att andra perspektiv ska ha utrymme. Utifrån det perspektivet är det bra att socionomer bedriver forskning också på de medicinska fakulteterna. Nätverket arbetar också för ökade mötesplatser mellan akademiska företrädare för socialt arbete och verksamma forskare och praktiker i psykosocialt arbete i hälso- och sjukvården.
Om du arbetar inom hälso- och sjukvården och är intresserad av forskning, kan du ta kontakt med nätverket för att få tips om hur du kan komma igång med forskning och för att få kontakt med andra som forskar.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Ett nytt decennium för socialt arbete, vad händer då Ursula Berge?
Inom den kognitiva beteendeterapin pratar man om att klättra upp i någon annans utsiktstorn, för att se exempelvis en relation ur ett annat perspektiv. Tanken är att det hjälper mig att förstå andra bättre, att jag inte blir så självfokuserad och att jag får nya insikter om verkligheten runtomkring mig.
Det är en förmån att få dela någon annans utsikt. 2010-talet har precis börjat och utifrån våra olika utsikter ser vi olika saker och önskar olika saker. Jag har berättat förut om ett samtal med Torbjörn Forkby och idag är det Ursula Berge och jag som pratar om socialt arbete inför 10-talet. Ursula är samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR och ordförande för Svensk socialpolitisk förening.
När Ursula tänker tillbaka på de senaste tio åren ser hon stora skillnader mellan teori och praktik. Vi pratar i samhället om välfärd och skyddsnät, men har i praktiken sänkt ambitionsnivån. Klyftorna har ökat, färre omfattas av den generella välfärden och försörjningsstödet är inte längre ett yttersta skyddsnät. Vi står ut med normförskjutningen för att vi anser att vi inte har råd med mer.
Det sociala arbetet har ett stort uppdrag, men små resurser och då är det lätt att hamna i frågan om hur vi hanterar människor så billigt som möjligt. Men vi måste hitta en ny väg, säger Ursula. Vi ska inte arbeta för att minska skadan och att hantera situationer så gott det går. Vi ska se människor som en tillgång och inte ett problem, säger hon med eftertryck. Vi gör det lätt för oss när vi försöker hitta syndabockar som kan förklara samhällets problem. Fakta är ett sätt att bemöta detta. Invandringen skulle exempelvis behöva vara tre gånger större för att vi ska klara äldrevården. Det är fakta. Men för att förändringar verkligen ska ske måste synliggörandet till. Så länge vi inte ser och möter varandra i vardagen är det lätt att skapa oss fördomar om andra. Alltså behöver skolor och bostadsområden tex vara blandade miljöer som skapar grunden för en äkta solidaritet. Kommer att tänka på de där utsiktstornen igen. Vi behöver se inte bara vårt eget perspektiv eller vår egen utsikt, vi behöver också se verkligheten utifrån andras perspektiv.
Ursula drömmer om det sammanhållna samhället, där vi alla ser människor från olika sammanhang och därmed också förstår att situationen och behoven ser olika ut. Människor ska inkluderas i samhället istället för att definieras som problem eller skjutsas runt i systemet. Inkluderande är välfärds-och resursskapande!
Kristina Granath
Läs kommentarer och kommentera »
|
Att tillsammans hitta utanför de vanliga ramarna
Jag börjar skriva denna text på väg hem från en heldag om forskning och praktik och Vinnvård-projekt. Jag sitter på Saltsjöbanan med datorn uppfälld och börjar samla tankarna, när en kvinna mittemot mig påbörjar ett samtal med mig som räcker ända till Slussen. Helt plötsligt förklarar hon sin långa monolog och berättar om den personliga katastrof som precis drabbat henne och att hon bara var tvungen att få prata med någon. Det är ju inte precis vanligt att något sådant händer i kollektivtrafiken i Stockholm och när jag nu gör ett nytt försök att skriva så tänker jag på hur det är när det där ovanliga händer. Ibland ryggar vi för det och ibland längtar vi efter det. Vi var överens om det i min diskussionsgrupp på Vinnvårddagen; att vi måste hitta utanför de vanliga ramarna, våga upptäcka en ny verklighet och skapa rum för verkliga möten. När vi möts med olika perspektiv och åsikter och de får brytas mot varandra, kan vi upptäcka nya saker och inte bara hamna i de där "vanliga" slutsatserna. Här gäller det att hitta balansen mellan att lyssna till allas perspektiv, men att också våga göra saker även om inte alla är med. Innovationer kan ibland vara svåra att smälta, men kan på längre sikt leda till förändringar som gör att vi kan genomföra vårt uppdrag ännu bättre.
Vi var överens om att om vi vill ha verklig förändring då måste forskning initieras av forskare, praktiker och brukare tillsammans. Då finns möjligheten att bryta perspektiv och förutsättningen för att det man gör faktiskt får en förankring och en fortsättning. Forskare, praktiker och brukare behöver också arbeta tillsammans i genomförandet och när arbetet ska följas upp.
Vi pratade om att vi ofta är dåliga på att sätta ord på sådant vi själva är involverade i och att vi kan behöva hjälp med det. Jag tycker att det borde räcka att budskapet är viktigt och relevant för att en åhörare ska lyssna, men i vårt informationstäta samhälle är det inte längre så. Grundläggande är att du inte lyssnar på det som inte är relevant
för dig. Vi måste alltså tänka på våra mottagare när vi för fram vårt budskap. Och det gäller inte bara forskaren med sina forskningsresultat, utan också praktikern som vill få fram sitt budskap till forskaren. Ett oöverträffat sätt att kommunicera, kom vi fram till, är genom upplevelserna. Det tar skruv, när man ska berätta att det krävs 37 steg för att en individ ska få ett trygghetslarm, när varje moment filmats och visas upp. Eller när en behandlare får vara med och se resultaten av en ny behandlingsmetod.
Till syvende och sist handlar allt egentligen om det där som hände mig på Saltsjöbanan; att människor möts och att något får bli till hjälp. Det är det som är vårt uppdrag varje dag; att möta våra patienter och klienter och i det mötet bidra med det allra bästa vi har. Det är därför vi aldrig får sluta sträva efter att göra ännu bättre!
Kristina Granath
Läs kommentarer och kommentera »
|
Ett nytt decennium för socialt arbete, vad händer då Torbjörn Forkby?
De senaste tio åren har mycket hänt inom socialt arbete. Världen runtomkring oss har förändrats och vårt arbete har förändrats. Ett nytt decennium är egentligen bara en tidsmässig konstruktion, men det är ändå en möjlighet att stanna upp och ge utrymme för reflektion. Var var vi för tio år sedan, var är vi idag och var vill vi vara om tio år?
I några bloggar framöver kommer jag därför att intervjua några olika personer om deras funderingar om framtiden. Först ut är Torbjörn Forkby, som öser förhoppningar inför framtiden över telefonlinjen. Torbjörn forskar om socialt arbete med ungdomar och arbetar på FoU i Väst och Göteborgs universitet och verkar inte ha brist på engagemang.
Torbjörn tycker att de senaste åren varit gynnsamma, på många sätt, för det sociala arbetet. Möjligheter har funnits att utveckla arbetet och de metoder man använder i sitt arbete. När man ser framåt är det mycket mer osäkert vilket utrymme som kommer att finnas för utveckling. Risken finns att arbetslösheten blir permanentad för stora grupper och att socialtjänstens resurser måste omprioriteras i ännu högre utsträckning än vad som redan gjorts. Problemet är att det egentligen handlar om strukturella samhällsproblem som socialtjänsten inte kan hantera själv.
Under senare år har det evidensbaserade arbetet varit i fokus och Torbjörn funderar kring vad vi lärt oss. Vi har fått med oss många bra metoder, men upptäcker också att i den vardagliga praktiken ändå är så att en del klienter kommer tillbaks. Det betyder inte att metoderna inte hjälper, men det hjälper inte alla alltid. Torbjörn hoppas på att det ska bli naturligt att arbeta med uppföljning av den egna verksamheten; hur ser det ute före och efter kontakten?
Förhoppningen finns också att vi lär oss mer om vilka mekanismer i evidensbaserade metoder som är verksamma. Vi vet att alliansen, behandlarens förmåga att skapa hopp och att skapa en trovärdig väg ur problemet och att arbete med de sociala faktorerna har betydelse.
Hur underlättar man förändringsarbete? Arenor där människor känner sig hemma är bättre platser för förändring än tex ett obekant socialkontor. Torbjörn, som forskat mycket om ungdomar, ser skolan som en självklar arena för förändringsarbete och vill se ännu mer socialt arbete där.
Jag gillar Torbjörns perspektiv; att vårt jobb är att se till att förändring blir möjlig. Då måste vi kanske flytta ut från våra kontor. Och vi måste definitivt hitta den där skärningspunkten där metoden, klienten, de professionella och sammanhanget möts!
Läs kommentarer och kommentera »
|
2009 - Vad hände då?
Krönikan för 2008 började med positiva rapporter och avslutades med den ekonomiska kris som också präglade hela 2009. Men även om 2009 präglades av kris, så finns det också positiva saker att rapportera om och tydliga spår av ett envist, ständigt pågående arbete som inte låter sig hindras av kriser.
Välgörenheten ökar trots krisen. Och 70 procent av cheferna i offentlig sektor anser att krisen gör att de tänker i nya banor. Och svenskarnas betyg på skola, äldrevård och annan service från kommuner och landsting har förbättrats. Det är bra.
Frågan om vad som verkligen hjälper, finns ständigt på arenan. Under detta år har den kognitiva beteendeterapins ställning diskuterats högljutt, inte bara i fackmedia. Och hur man i framtiden ska bli bättre på att veta vad som egentligen hjälper diskuteras inom ramen för överenskommelser. Avsikten är att regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting i framtiden ska sluta avtal om samordnade och långsiktiga insatser till stöd för en evidensbaserad praktik i hela socialtjänsten.
Arbetsbördan har blivit större för socialsekreterarna och ansökningarna om ekonomiskt bistånd skjuter i höjden. Det beror förstås på arbetslöshet, men också på långa handläggningstider i a-kassa och sjukförsäkring och på att fler nekas sjukpenning. Kommunerna bad staten om extra pengar, vilket man till slut också fick.
Rapporterande kring socialbidragstagande brukar vanligen hålls sig till dessa statistikrappporter, men under året rapporterades något annorlunda. Aftonbladets Jessica Ritzén testade hur man klarar sig på socialbidrag och rapporterade dagligen i sin blogg, vilket gav en något annorlunda debatt om försörjningsstödet.
Arbetslösheten stiger som sagt, men jobbgarantin för unga har nu funnits i drygt två år och hittills har hela sju av tio fått jobb eller börjat studera. Antalet personer med sjukpenning eller sjukersättning fortsätter att minska och det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogrammet utformas för dem som kommer att utförsäkras. Debatten kring de skärpta reglerna i sjukförsäkringen är högljudd under hela året.
En av de två tjänstemän som åtalats, sedan en 24-årig missbrukare förnekats tvångsvård och avlidit, fälldes under hösten i Göteborgs tingsrätt. Advokaten tycker inte att tingsrätten tillräckligt uppmärksammat dilemmat som socialarbetare har. Antingen får man smäll på fingrarna av Justitieombudsmannen för att man ingripit för tidigt eller för kraftigt, eller så döms man för tjänstefel för att man har ingripit för sent, säger Thomas Wilton.
Isoleringsceller och andra missförhållanden för barn och ungdomar på institution diskuteras under året. Stockholm går i täten för åsikten om att det måste bli lättare att adoptera barn som annars är i fosterfamilj under hela sin uppväxt. Under våren skärper regeringen vårdgarantin för BUP och under hösten konstateras att 18 av 21 landsting klarar väntetiderna.
Riksrevisionen har studerat både psykiatri och kriminalvård. De menar att de senaste årens miljardrullning till psykiatrin har haft liten eller ingen effekt. Oklara mål, otydligt ansvar och dålig uppföljning gör att resultatet inte kan spåras. Och i Kriminalvården är det så stora brister i samband med frigivning att det kan påverka möjligheten att minska återfallen. Störst brister är det för unga förstagångsdömda där det för var femte person helt saknas en plan.
Kvaliteten i äldreomsorgen är bättre trots ekonomisk kris och intresset för att införa LOV, lagen om valfrihetssystem, i äldre- och handikappomsorgen är stort. Hittills har över 200 kommuner fått statliga stimulansbidrag för att sätta igång.
Nu är det nytt decennium, valår och många vardagar framför. Och vi fortsätter envist vårt ständigt pågående arbete för att göra socialt arbete ännu bättre!
Ett gott nytt år
önskar
Kristina Granath
Läs kommentarer och kommentera »
|
Det ska vara lätt att göra rätt
Vi väljer så mycket nuförtiden. Och gör vi rätt val kan vi spara pengar. Eller rädda miljön. Eller vara solidariska. Eller gå långt i våra karriärer. När vi arbetar med människor ställs det här kanske ännu mer på sin spets. Våra val av frågor, vinklingar, insatser och kontakter påverkar. Alltså måste vi välja rätt, klokt, etiskt, lagligt, hänsynsfullt osv.
Då blir rubriken Det ska vara lätt att göra rätt befriande. Ansvaret för att jag har bästa kunskap tex, vilar alltså inte bara på mig.
SKL och Socialdepartementet träffade representanter för hela landet en dag i slutet av oktober under denna paroll: Det ska vara lätt att göra rätt! Bakgrunden till det arbete man gör finns i Kerstin Wigzells utredning om Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten - till nytta för brukaren. Ett av förslagen var att regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) skall sluta avtal om gemensamma insatser för att stödja den långsiktiga kunskapsutvecklingen. Nu har de samtalen alltså påbörjats och med hjälp av ett 20-tal workshops har man försökt föra samtalet på en så bred och lokal nivå som möjligt.
Håkans Sörman, VD SKL betonar att vi måste gå från att bara se på vad saker kostar. Vi måste se på resultaten, vad uppnår vi med det vi gör? Vilken kvalité har våra insatser? Vad är rätt att göra?
Läs kommentarer och kommentera »
|
Hur tämjer man media?
Media har en oundgänglig uppgift som ifrågasättande röst i samhället. Det konstaterades på ett seminarium om att få ut sitt budskap via media (på BRÅs konferens som jag fortsätter berätta om i detta inlägg). Att media ifrågasätter det vi gör är alltså inte konstigt, snarare viktigt och nödvändigt. Ibland utmålas media som en fiende, men det är inte alls den erfarenhet man gjort i Göteborgs stads socialtjänst:
Ett medvetet och strukturerat arbete med mediefrågor har gjort att socialtjänsten i Göteborg hörs i det offentliga samtalet. Det har också förbättrat medborgarnas möjligheter att få en mer fullständig och nyanserad verklighetsbild.
Andra aktörers röster hördes i media, men socialtjänstens perspektiv på en fråga saknades ofta och man konstaterade att det hängde ihop med hur den egna organisationen satsade. Eller inte satsade.
Det handlar om trovärdighet. Vi ska vara professionella, opartiska och sakliga och berätta om både det som fungerar och det som inte gör det. Det sociala området är svårt, bland annat på grund av sekretessen, men också för att det är komplexa frågor som väcker känslor. Då är det desto viktigare att kunna ge en komplett helhetsbild.
Det är viktigt att veta vad man vill förmedla, men också att media behöver uppslag till nyheter. En framgångsrik mediakontakt är proaktiv, illgänglig, trygg och kunnig. I Göteborg är mediagruppen bestående av fem individ- och familjeomsorgschefer som har uppdraget att uttala sig när media tar kontakt.
Läs mer i idébladet: pilotprojektet som ger en mer komplett mediebild och beställ handbok för mediestrategiskt arbete i Göteborgs stad Att påverka för att sprida kunskap. Citaten i min text kommer från idébladet.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Möt en socionom: Sonja Sahlin
Jag förstår att man vill att jag ska ut och nattvandra till exempel, men min främsta uppgift är att se det brottsförebyggande arbetet på en strukturell nivå.
Sonja Sahlin är socionom och arbetar som samordnare för det brottsförebyggande rådet i Borlänge kommun. Hon har tidigare arbetat inom kriminalvården och tycker att hon har nytta av det perspektivet i sitt arbete.
Borlänge haft stora problem med kriminalitet, men har vänt den negativa trenden. Sonja verkar för att det brottsförebyggande arbetet ska komma igång tidigare och för en bättre samverkan.
Just nu arbetar hon tillsammans med socialtjänsten för att få igång tidigare satsningar. Forskning säger att tidiga insatser lönar sig: Det är bättre att stämma i bäcken än i ån och Tänk långsiktigt.
Personal ser behoven, men behöver få redskap som hjälper dem att visa vilka behov som finns. De måste också veta att det finns saker att erbjuda dem som behöver hjälp.
Samarbete och samverkan är nödvändigt för att det ska bli ett bra brottsförebyggande arbete. För att samverkan ska fungera måste man känna varandra och ha förtroende för varandra. Avtal är bara en hjälp på traven.
Mer om brottsförebyggande arbete kan du läsa här tex: Allas vårt ansvar.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Vinnande arbete!
Jag har varit två dagar på BRÅs konferens Råd för framtiden och lärt mig en massa nya saker. Försöker lista ut vad du som läser den här bloggen kan vara intresserad av att jag förmedlar vidare. Goda exempel kanske?
Så låt mig börja med att berätta om Mumin som vann första pris i den svenska uttagningen till den brottsförebyggande tävlingen ECPA (European Crime Prevention Award).
MUMIN, Maria Ungdom Motiverande Interventioner, är främst ett samarbete mellan polis, sjukvård och socialtjänst. Vid polisgripandet körs den unge till Maria Ungdoms lokaler där samtal och behandlingskontrakt erbjuds direkt i anslutning till gripandet. I arbetet har man urskiljt en ny grupp kriminella ungdomar med tungt missbruk och fått många av dem att acceptera vård.
Hederspris i tävlingen fick Ung och Trygg i Göteborg och Mölndal och Trygg skola i Nacka, Tyresö och Värmdö. Övriga bidrag, som också är spännande projekt kan man läsa om här:
Samverkan är ju lösningen på många av de problem som finns i socialt arbete. I Värmdö har man löst samverkansproblemen med samboförhållande - att flytta ihop. Polis, åklagare och socialtjänst finns i gemensamma lokaler i ett utredningscentrum. Det har förbättrat arbetet och kortat utredningstiden ordentligt. Utan extra kostnader. I Värmdö arbetar man också med Polarna - undgomar som är anställda av socialtjänsten för att arbeta bland ungdomar under fredags- och lördagsnätter. En handledare leder arbetet, som gett bra resultat.
Detta var några av de projekt som presenterades i samband med konferensen. Återkommer med annat material också.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Här finns det engagemang
Om man lägger ihop 13 organisationer, en massa datakod, lite forskningsrapporter, en alkoholfri drink, nyheter, lite haschinformation och förändringsbenägenhet, vad får man då? Jo nylanseringen av den alldeles utmärkta hemsidan Drogportalen. Där kan man tex läsa om drogen Spice, som narkotikaklassades i veckan, och en massa andra droger. Här finns tips om nyheter, nya forskningsrapporter, bloggar och annat som handlar om alkohol, narkotika, dopning och tobak. Allt så en sån sida som Sociala Nätet ska tipsa om.
På bilden ovan kan du se Drogportalens redaktör Alf Kronvall och Lena Haraké från KSAN. Alf berättar under nylanseringen att Drogportalen har ca 22 500 besökare varje månad och att den vanligaste sökningen är på olika preparat. Man lägger stor möda på att all information ska vara korrekt, så det bör vara ett bra ställe att söka information för den som behöver det i sitt arbete.
För att arbetet mot droger ska fungera riktigt bra, behövs en bra infrastruktur. Det inledde Åsa Domeij från Statens folkhälsoinstitut med. Det får inte vara så att insatser kommer och går och spretar lite hit och dit. För att arbetet ska fungera måste det finns stadga i den/de organisationer som utför arbetet. Ett led i att nå detta är arbetet med läns- och kommunsamordnare.
Engagemang, kunskap och samordning. Känns som bekanta ord på något sätt.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Informationsteknik i socialt arbete?
Konsten är att se möjligheterna i ny teknik. Och kanske ligger konsten också i att bortse från onödig teknik. Inget av det är enkelt...
Socialt arbete har sin grund i mötet mellan människor och nu kan möten mellan människor ske på alla möjliga vis. Med hjälp av telefoner, skärmar och kameror, tangentbord och chattar, facebook, twitter och You Tube kan vi kommunicera med varandra. Spelar det någon roll för socialt arbete? Finns det något där vi borde ta till vara? Eller gör vi oss den bästa tjänsten genom att strunta i alltihop?
Såg ni kungen berätta om Viktorias förlovning på You Tube? Om ni gjort det, måste man väl ändå säga att det var ett lyckat sätt att berätta? Men om man har ett icke-kommersiellt budskap och inte är kungen eller ett multinationellt företag, kan då tex You Tube vara ett sätt att lyfta fram sitt budskap? Och hur skulle man göra då? Jag fick en inbjudan från ABF-Stockholm och Nätverket KONDUKTOR till ett heldagsseminarium om marknadsföring, med fokus på icke-kommersiella budskap på YouTube: YouTube – kan det verkligen vara något för oss? Inbjudan riktar sig i huvudsak till myndigheter och organisationer i Sverige och jag måste säga att det gör mig lite nyfiken. Funkar det? Nu tror jag inte att jag kan gå på det där seminariet, men du kanske kan och kan skriva och berätta för oss andra sen? Du hittar anmälan här.
En sak, som jag tror att vi är överens om, som är till stor nytta för oss är möjligheten att hämta information på Internet. Men inte heller det är enkelt, varken för den som vill informera eller för den som vill ha informationen. Alltså byggs hemsidor om. Igen och igen. Förra veckan kom Socialstyrelsens nya hemsida och i morgon ska jag på lanseringen av en annan förnyad hemsida. Återkommer med rapport från det tillfället.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Nya bloggare...
Nu är det dags för nya gästbloggare. Dessvärre har Sociala Nätets septemberbloggare datorn full av virus och får återkomma lite senare. Virusbefriad! På Sociala Nätet får ni alltså vänta en månad till på nya gäster och tills dess hålla till godo med min blogg. På SocialVetenskap.se däremot är september månads bloggare igång. Gunilla Cruce är socionom och disputerade i november 2008. I hennes egen studie i psykosvården visade det sig att 25 % utöver sin schizofreni eller liknande psykossjukdom också hade ett riskbruk. Om detta och annat kan du läsa i hennes blogg på SocialVetenskap.se.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Ångetsspöket avslöjat
Man måste vara vän med alla människor.
Det är fruktansvärt om någon är arg på mig.
Man måste alltid göra sitt bästa.
Det är fruktansvärt att göra ett misstag eller att misslyckas.
Om något hemskt eller otrevligt inträffar måste jag bli mycket upprörd.
Det är oftast andras fel att jag mår dåligt.
Den som inte är med mig, är emot mig.
Man kan inte hjälpa vad man känner.
Alla dessa värderingar är en bra grogrund för ångest, menar Christer L Nordlund i sin bok ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den. De är antingen omöjliga att leva upp till eller så är de nedvärderande mot oss själva. Det här blir en källa till anspänning för oss och är ett exempel på hur våra tankar och värderingar kan påverka våra känslor.
Jag fick denna bok av en kollega när jag som ung och nyutexaminerad blev översköljd av mina patienters ångest. Och den hjälpte mig att avslöja ångestspöket. Sen har jag lånat ut boken många gånger, så många att den nu är spårlöst försvunnen och jag fick beställa en ny. Har precis börjat läsa igen, men börjar genast tänka på hoppet som man behöver när man inte mår bra eller när tillvaron kraschat. Återhämtning är möjlig!
Funderar på det och på de där satserna som inleder mitt inlägg. Det finns många måsten som vi inte alltid kan leva upp till. Men som tur är finns fler vägar än de vi alltid trott på. I livet är det bra att vara nyfiken alltså.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Passion i kris?
Igår släppte SKTF en rapport om 467 socialsekreterare som beskriver sin arbetssituation det senaste året. Nästan alla socialsekreterare upplever att arbetsbördan blivit större. Jobbet styrs idag mer av ekonomi och lagstiftning än av klienternas behov. Vad händer då med passionen?
I början av sommaren diskuterade SKTFs ordförande Eva Nordmark och artisten Stefan Sundström om hur man bevarar sin passion i kristider. Jag ringde upp Eva för att höra vad hon tänker om passion i socialt arbete och om vad som händer med passionen i kristider.
Eva beskriver socialarbetarna som peroner med mycket passion, personer som engagerar sig i sina arbeten och med en personlig drivkraft att förbättra. Men att vara passionerad för sitt arbete kan också leda till frustration. Man kämpar för att göra ett bra arbete och när man måste gå hem för dagen och inte är nöjd med sitt arbete, leder det till frustration. Och blir det för ofta så är risken stor att man drabbas av ohälsa.
Så hur ska man då göra för att bevara sin passion och sin egen hälsa? Eva menar att det är viktigt att prata med varandra på arbetsplatsen. Vi behöver prata om det som inte fungerar, ta hjälp av varandra, fundera på hur vi kan effektivisera arbetet och när det behövs prata med chefer och politiker om resurserna. Vi ska inte vara stålkvinnor/män som klarar allt! Med människor omkring oss som vill förbättra blir man inte ensam och håller bättre. Det är också viktigt att påminna sig om det som man faktiskt lyckats förbättra. Det går att åstadkomma skillnad också när det är kris, säger Eva och delar ett av sina ledord:
Du ska icke vara rädd för motstånd, ty det är i motvind och inte i medvind som draken stiger.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Passion!
Passion för socialt arbete? Vad är det och är det verkligen önskvärt? Och värt att prata om?
Vi diskuterar vetenskapliga aspekter, brukarnas önskemål, lagstiftning, budgetramar, etiska aspekter, metoder, professionalitet osv osv. Är passion helt önödig eller rentav viktig? Eller kanske tom farlig? Passion kan ju leda till överdrifter och nedsatt hörsel? Och så kan man bli utbränd.
I våras hade FORSA sitt årliga symposium med rubriken: Socialt arbete som profession och passion och Bengt Börjeson talade om passionen som bot. Resultat beror i hög grad på kvaliteten på relationen mellan socialarbetaren och klienten och socialarbetarens engagemang/kärlek till sitt jobb.
Det hör ju inte till vanligheterna att vi läser en platsannons med önskan om en passionerad socialarbetare. Eller med god förmåga att skapa relation. Och frågan är om en sådan passion eller förmåga ger utslag i lönekuvertet?
Då och då tittar någon konstigt på mig när jag säger att det är roligt med socialt arbete. Socialt arbete handlar ju om problem. Men det finns inte mycket som är härligare än att få gå med en bit på någons väg och se förändring. Att se ledsna ögon bli ljusare. Det finns de som säger att det bara handlar om att vi vill vara bättre och starkare. Vilken otroligt tråkig syn på världen! Världen behöver människor som är engagerade, passionerade och som bryr sig. Och Sverige behöver kunniga socialarbetare, som vågar använda sin glöd i arbetet. Det tror jag. Vad tror du?
Läs kommentarer och kommentera »
|
Semester från jobbet eller jobb på semestern?
Idag är det grått mellan träden, men att det är sommar är ju helt uppenbart efter förra veckans värmebölja. Så nu är det bara att välja om vi ska resa till någon fantastiskt spännande plats, bygga något fantastiskt snyggt på huset eller umgås med en massa spännande människor. Det finns ju inget fel i något av det där, men ibland blir det bara för mycket av det goda. Dessutom läser vi jobbmail på semestern och får läsa i tidningarna om hur vi ska koppla av. För första året sedan jag började arbeta med Sociala Nätet tänker jag låta bli att läsa jobbmail denna sommar. Och låta bli att uppdatera nyheter. Theresia Wikström, även känd som 80-talistsystern, kommer att ta hand om mailen och uppdateringarna. Hör gärna av er till henne om ni har tips eller synpunkter! Laddar bara lite grann tankemässigt för första blogginläggen i augusti. Passion ska det handla om. Passion och socialt arbete. Men passion behöver vila också, så det ska jag ta först.
En god sommar önskar jag er alla!
ps. Jag brukar ju passa på att tipsa om något och då måste det bli ett tips till hängmattan eller filten. Med risk för att verka fantasilös blir det socionombok då också. Så rafflande och insiktsfullt som socionomen Inger Alfvén skriver, så är det en ren njutning att läsa. ds.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Vet vi inte tillräckligt? Egentligen!
Jag har aldrig arbetat direkt med barn under mitt socionomarbetsliv. Ändå måste jag säga att barnens plats i socialt arbete nog är det som engagerar mig allra mest. Kan vi hjälpa bra där, minskar behovet av våra insatser radikalt.
Som redaktör för Sociala Nätet och SocialVetenskap.se så får jag möjligheten att se in i alla möjliga delar av socialt arbete och i våras fick jag möjligheten att göra en endagsdykning om barn i riskzon.
Allt mer kunskap om utsatta barn och unga har producerats under de senaste åren. Vad blir det av den kunskapen? Blir det till nytta för barnen?
För att samla ihop denna kunskap och samtala inför framtiden bjöd Sveriges Kommuner och Landsting, IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) och UPP (Nationellt utvecklingscenter för barns psykiska hälsa) vid Socialstyrelsen i våras in till konferensen Barnforum - kunskapsfronten för barn i riskzon.
Först ut var professor Gunilla Sydsjö som bekräftar misstanken att problem märks väldigt tidigt. Hon har följt upp 76 barn under deras uppväxt, vars mammor under graviditeten bedömdes vara i en psykosocial riskmiljö. Barnen har i större utsträckning beteendestörningar och har betydligt oftare än jämförelsegruppen fått vara med om negativa livshändelser. Slutsatsen är att barn i riskzon går att upptäcka tidigt och att tidiga interventioner är nödvändiga.
I Norge har man utvärderat kommunernas arbete med dessa barn och kritken blev allvarlig. Mycket pengar används, men ändå räcker inte resurserna till. Det är helt enkelt för krångligt att få hjälp. Olika yrkesgrupper, olika organisationer, olika defintioner av barnens problem gör att det krävs mycket kunskap av barnen och deras familjer för att få hjälp. Elisabeth Backe- Hansen (NOVA) som varit med och genomfört denna studie menar att arbetet måste bli mindre specialiserat. Bra insatser kan komma för sent, för att allt tar för lång tid.
Jag blir glad av att höra det där. En socionomarbetsuppgift är ju också just detta, att hjälpa personal och klienter att se till att de hamnar på rätt ställe för att få hjälp. Vi har så enormt mycket resurser, men det är verkligen tokigt när för stor del av resurserna går att att hjälpa folk att navigera i hjälpsamhället.
Ett av de initiativ som tagits från politiskt håll är att inrätta ett nationellt utvecklingscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att utveckla psykisk ohälsa Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa - UPP. UPP har undersökt vilka metoder som används när samhället arbetar med barns psykiska ohälsa. Den svidande kritik som blev utfallet fick plats på DN debatt under våren: Oreda präglar insatserna mot barns psykiska hälsa. Bland annat kritiseras att många upptäcktsmetoder finns i socialtjänst och barnpsykiatri. Upptäcktsmetoderna borde användas i skola, förskola mm och i socialtjänst och barnpsykiatri måste fler behandlingsmetoder finnas. Dessutom ska insatser väljas utifrån barnens behov och inte utifrån vad organisationen har att erbjuda.
Konferensen innehöll fler föreläsningar och jag tänker återkomma till några av dem senare här i bloggen. Tills dess ser jag fram emot era kommentarer och reflektioner!
Läs kommentarer och kommentera »
|
Vad är likheten mellan en ingenjör och en socionom?
Läser ett pressmeddelande från Högskolan Väst och får anledning att fundera över likheten mellan en ingenjör och en socionom. Det räcker inte med att vara duktig och kompetent, man måste också förstå vem man tjänar och vad kvalitet är för dem. Oavsett om man ska göra en mobiltelefon eller möter människor i socialt arbete. Stefan och Yvonne Lagrosen beskriver det i sin bok Mänsklig kvalitetsutveckling som en livsfilosofi. De menar att man måste må bra själv för att kunna ge andra kvalitet och att kvalitet skapas med ödmjukhet och empati.
Det finns mycket att spinna vidare på där, men just nu fastnar jag mest för det där första, att man måste må bra själv för att kunna ge andra kvalitet. Det där känner vi alla igen, det är riktigt tufft att arbeta med socialt arbete när man själv har det tufft. Nu är det dags för sommar och förhoppningsvis finns fler chanser än vanligt att ta hand om oss själva. En av mina söner fick i sommarläxa att skriva till fröken och berätta hur de kopplar av. Bra tanke, när vi annars lätt fastnar i fällan om alla kul saker vi vill göra. Tid för att koppla av kommer inte alltid av sig självt. Det behöver jag fundera mer på.
Läs kommentarer och kommentera »
|
Sociala Nätet är alldeles för tråkigt
Så sa min 80-talistsyster.
Du måste börja blogga och visa att det finns en människa bakom Sociala Nätet.
Jaha, då får jag väl göra det då. Och faktum är att jag har en massa information som behöver ett annat format, så varför inte?
När jag pratar om Sociala Nätet brukar jag alltid tala om oss och vi. För även om jag gjort det mesta jobbet själv, så har det funnits inhoppare som hjälpt mig under olika perioder. Just nu är det 80-talistsystern som sköter en hel del administration. Bland annat det oändliga arbetet med att laga alla länkar som går sönder. Själv gör man sällan saker särskilt bra, så tack alla ni som hjälpt mig på olika sätt!
Genom åren har många varit nyfikna på mig. Själv tycker jag att socialt arbete är bra mycket intressantare att diskutera, men ok då. Här kommer en liten presentation:
Jag är varken datahacker eller journalist, utan socionom med utbildningen från Sköndal. Jag läste lite extra psykologi och skrev en rapport under ett stipendieår om barn med psykiskt sjuka föräldrar. Jag har sedan arbetat inom psykiatrin som kurator och gjort kortare inhopp som budget- och skuldrådgivare och på behandlingshem. Sedan 2001 arbetar jag med Sociala Nätet och sedan 2003 med systersidan SocialVetenskap.se. Eftersom det faktiskt är alldeles för tråkigt att bara arbeta med socialt arbete i teorin, har jag också glädjen att få arbeta två halvdagar i veckan som kurator på en vårdcentral.
Sociala Nätet finns för att jag tror att det är en bra ersättning för våra pärmar som vi förtvivlat försöker hålla uppdaterade. Vi behöver en ständig förnyelse av vår kunskap. Men ännu mer så behöver vi samtala om vårt arbete. Både om det som sker i rummet i mötet med en klient och om det som händer i samhället och politiken. Min önskan är att Sociala Nätet får ge ett litet bidrag till det!
Visionen är lite stöddig: Jag vill förändra världen. Och tillsammans tror jag att vi kan det!
Läs kommentarer och kommentera »
| |
| |
|
|
|
Tjänster och information
|
|
|
